Klappramsor är en enkel lekform där ord, rytm och rörelser hör ihop. Barnen kan leka två och två mitt emot varandra eller stå i en ring och låta klappen vandra från hand till hand. Ramsorna behöver inte ha en tydlig betydelse. Tvärtom bygger många på nonsensord, upprepningar och överraskande ljud. Det viktiga är att deltagarna minns rytmen, följer ordningen och samordnar sig med de andra.
Leken kräver nästan inget material och kan anpassas till både förskolegruppen, skolgården och hemmet. En kort ramsa kan räcka för en lugn stund, medan en snabbare variant skapar mycket energi och skratt. Eftersom barnen hela tiden lyssnar efter nästa slag tränas både koncentration och känsla för språkets rytm.
Så fungerar en klappramsa
När två barn står mitt emot varandra bestämmer de först en rörelsesekvens. Den kan vara mycket enkel, till exempel en klapp i de egna händerna följd av en klapp mot kompisens händer. När barnen blivit säkrare kan sekvensen byggas ut med flera olika rörelser. Ramsan sjungs eller sägs samtidigt, så att varje ljud eller ord hjälper deltagarna att komma ihåg nästa moment.
- klappa händerna mot varandra,
- klappa på knäna,
- klappa ihop båda händerna med kompisen,
- möta en uppåtvänd handflata med en nedåtvänd,
- korsa händerna framför kroppen,
- klappa på axeln eller bakom ryggen,
- använda höger och vänster hand i olika ordning.
Det går att börja med två eller tre rörelser och lägga till nya först när rytmen sitter. Barnen kan också själva hitta på en kombination. Då blir uppgiften mer än att bara härma: de behöver planera, förklara och komma överens om hur sekvensen ska utföras. Om någon tappar bort sig kan gruppen stanna, öva långsamt och sedan prova igen utan att leken behöver avbrytas helt.
Ringen gör klappen gemensam
I ring placeras höger hand ovanpå kamratens hand på höger sida, medan vänster hand hålls under handen på kamraten på vänster sida. På så sätt är varje barn både mottagare och givare av en klapp. När ramsan går vidare flyttas slaget runt hela ringen. Det kräver att alla lyssnar på samma puls, men också att var och en tar ansvar för sin egen del.
Det finns flera sätt att göra ringleken mer spännande. I en variant åker den person ut som får den sista klappen när ramsan tar slut. I en annan räknar gruppen fram till tre; den som hinner träffa nästa hand klarar sig, medan den som inte reagerar i tid lämnar leken. Man kan också låta den som blir träffad förlora en hand i stället för att åka ut direkt. Då fortsätter deltagaren med en hand och lämnar först när båda händerna är borta.
En liknande variant bygger på att barnen försöker dra undan handen efter en bestämd räkning. Händerna ligger fortfarande ovanpå och under varandra, men den fria handen används för att försöka slå till nästa deltagares hand. Efter orden eller siffrorna ”ett, två, tre” måste mottagaren vara snabb. Denna version passar särskilt bra när gruppen vill träna reaktion och uppmärksamhet, men reglerna bör förklaras tydligt så att slagen förblir lätta och lekfulla.
För den som vill samla olika klappramsor blir sådana ringvarianter ett praktiskt sätt att växla mellan samarbete, tävling och rytmisk träning utan att ändra lekens grundidé.
Ramsor med nonsens och berättelser
Materialet till klappramsor kan se mycket olika ut. Vissa ramsor består av upprepade namn, räkneord och ljud som mest är valda för att de passar i munnen och håller takten. Ett exempel handlar om tre barn som är födda samma dag, går i samma skola och lär av varandra innan räkningen avslutar strofen. Innehållet är enkelt, men upprepningen gör det lätt att minnas och samtidigt möjligt att anpassa till barnens egna namn.
Andra ramsor använder påhittade namn och korta ljudserier som upprepas tre gånger. Till varje upprepning kan gruppen lägga tre små klappar på samma kompis. Det går också att byta ut ord som känns svåra eller olämpliga. Nonsensdelen behöver inte betyda något; dess funktion är att ge tydliga stavelser och en förutsägbar rytm.
Det finns även ramsor med mer berättande form. En sjöman reser till olika platser för att lära sig ett särskilt ord eller ljud, och samma struktur återkommer i varje vers. Barnen kan sjunga verserna med samma klappföljd och sedan hitta på nya platser, personer eller fantasifulla uttryck. På så vis förenas rörelseleken med berättande och skapande.
En del äldre ramsor innehåller ord eller uttryck som inte passar i alla sammanhang. Därför är det klokt att vuxna går igenom innehållet innan en ramsa används i en barngrupp. Det är enkelt att byta ut en rad, ett namn eller ett ljud och behålla både takt och lekfullhet. Barnen kan dessutom få föreslå vänliga och roliga alternativ.
Språk, samspel och pedagogiskt värde
Klappramsor passar väl ihop med förskolans mål att barn ska utveckla ett rikt och nyanserat talspråk, kunna kommunicera med andra och uttrycka tankar. När barnen säger ramsan högt får de öva uttal, betoning och minne. När de hittar på egna verser får de leka med ord, ljud och betydelser. De möter också symboler och skriftspråk om pedagogen skriver ned ramsans rytm eller låter barnen markera klappar med enkla tecken.
Leken tränar dessutom flera sociala färdigheter. Två barn måste hålla samma tempo och märka när den andra behöver sakta ned. I ringen behöver gruppen vänta på sin tur, följa en gemensam regel och acceptera att någon ibland gör fel. Om reglerna innehåller utslagning bör pedagogen erbjuda en mjukare variant, exempelvis att den som missar får börja om eller byta plats med en vuxen. Då kan alla fortsätta vara delaktiga.
En bra introduktion är att först säga ramsan utan rörelser. Därefter klappar gruppen bara på varje stark betoning, och till sist läggs hela sekvensen till. Pedagogen kan visa rörelserna långsamt, använda färger för höger och vänster hand eller låta barnen skapa egna bilder för olika klappar. För yngre barn fungerar korta ramsor med tydlig upprepning bäst, medan äldre barn kan kombinera flera rörelser och själva leda gruppen.
Det fina med klappramsor är att de kan förändras utan att förlora sin kärna. En grupp kan använda samma grundrytm med nya ord, nya namn eller en annan klappföljd. På så sätt blir leken både ett gemensamt kulturarv och något som barnen skapar på nytt tillsammans. Rytmen hjälper dem att hålla ihop, medan språket ger plats för fantasi, humor och eget uttryck.